Livet på landet - Pannkaksladans blogg

2017 > 06

Han är charmig och kaxig. Söt som socker men med ett temperament som en grinig grävling.
Dennis må vara bara en dryg vecka gammal men har redan förstått att han är jordens mittpunkt. Definitivt Pannkaksladans mittpunkt.
Dennis föddes en regnig och kall natt.
Han fick en tuff start. Förlossningen gick så fort så hans mamma Dior som fick föl för första gången förstod ingenting.
Vad var det där för en liten miniåsna som ville vara med henne och ställde krav på att äta. Hon blev stressad och arg. Dennis fick passa sig, han fick både bett och sparkar från sin oförstående mamma.
Han fick definitivt inte äta.
 Nu inleddes några tuffa dygn för oss alla. Vi fick hålla i Dior så att Dennis skulle få äta. Hon hade inte tålamod så länge, så vi fick mata ofta. Var 30 minut, men hon lät oss för det mesta hålla henne och lät honom då äta. Han lärde sig fort att när vi kom blev det mat.
Diverse åsne-kunniga rådfrågades, men det visade sig att min duktiga, erfarna veterinär satt inne med svaret. Tydligen är det här inte så ovanligt hos förstagångsmammor, så det finns en behandlingsplan för hästar, inkluderande diverse mediciner.
Veterinären som är klok och rutinerad tog det lugnt och gav en liten första dos för att se hur responsen blev. Den uteblev. Så höll vi på i några dagar/nätter. Catta fick vaka under dagarna och jag vakade under nätterna. Trötta blev vi, men Dennis åt och växte och hans lilla gnägg varje gång vi kom värmde och gjorde det enklare att fortsätta även om jag får erkänna att jag var väldigt väldigt trött.
Följden av det här blev att Dennis ju snabbt blev en väldigt social, självständig och vänskaplig kille. Fjärde dygnet började det hända saker och Dior började också se vad fin lille Dennis är. Föreställ er lyckan hos oss alla när Dior lät Dennis dia själv för första gången.
Och Dennis lycka när mamma plötsligt lade upp sitt huvud på hans rygg för att mysa eller när hon försiktigt puffade honom intill sig för att han skulle äta.
Det var magi.
Och Dennis, ja Dennis han insåg ju ännu mer hur speciell han är. Jordens mittpunkt. Definitivt.
Läs hela inlägget »
 
Det är tur vi inte har så många grannar.
Tror vi hade skrämt slag på ganska många häromnatten när vi var ute och traskade, maken och jag.
Vaknade vid halv två-tiden av att hundarna skällde alldeles förskräckligt. Vis av skadan ignorerar jag aldrig deras skällande utan drar på mig morgonrocken och ett par tofflor och går ut. Hör oväsen från stallet.
Upptäcker att våra kära små ponnier inte alls hade någon lust att sova ute den här natten trots den härliga sommarvärmen. Istället var de inne i stallet och härjade. Det var kast med liten hink och testätning av höet som stod på schemat.
När jag kom älgande i min otroligt ursnygga morgonrock slutade de omedelbart med allt bus och gick snällt in i boxarna som om det varit planen från början.
Problemet var dock att det bara var ena halvan av vår hästarsenal som var inne. Frågan var ju vad den andra halvan gjorde.
Insåg att jag var tvungen att gå ned i hagarna och kolla. Insåg det var mörkt och att jag nog är mörkrädd.
Går in och väcker maken som nog inte riktigt förstår vad som händer. Han drar på sig en t-shirt och ett par sandaler och vacklar halvsovande med mig ut i natten.
Så där går vi, hans nakna ben var nog lika vita som min morgonrock, lite spökligt vita med andra ord. Maken med nöd och näppe vaken och jag väldigt vaken, ivrigt spanande efter såväl hästar som eventuella spöken.
Hittade tack och lov enbart hästarna.
Och som tur var inga andra grannar på nattpromenad.
Läs hela inlägget »
Det är ju omöjligt att inte bli glad när dagens två första gäster kommer infarande genom dörren med stora leenden och berättar att de kört hit från Gävle. Enbart för att äta pannkakor.
-       Ja, vi älskar ju pannkakor båda två och så hittade vi Pannkaksladan med nordens största buffé då var det bara att köra, berättar William och Emil.
Så det gjorde de. Resan startade klockan 3 på morgonen och åtta timmar senare var de framme hos oss. Och åt gjorde de.
Lite press kände vi ju… skulle de gilla våra pannkakor. Med tanke på den långa resan fanns ju en viss oro. Tänk om de blev besvikna.
Som tur var blev de inte det.
Gav oss ett betyg på Facebook som värmde in i själen:
 
 
”Helt klart dom bästa pannkakorna i norra Europa ! Åkte en enkel 60 mil impulsresa för dom här pannkakorna och kommer göra det igen ! ”
 
Sådana dagar är det härligt att vara pannkakschef.
 
 
Läs hela inlägget »

2017 > 06

Han är charmig och kaxig. Söt som socker men med ett temperament som en grinig grävling.
Dennis må vara bara en dryg vecka gammal men har redan förstått att han är jordens mittpunkt. Definitivt Pannkaksladans mittpunkt.
Dennis föddes en regnig och kall natt.
Han fick en tuff start. Förlossningen gick så fort så hans mamma Dior som fick föl för första gången förstod ingenting.
Vad var det där för en liten miniåsna som ville vara med henne och ställde krav på att äta. Hon blev stressad och arg. Dennis fick passa sig, han fick både bett och sparkar från sin oförstående mamma.
Han fick definitivt inte äta.
 Nu inleddes några tuffa dygn för oss alla. Vi fick hålla i Dior så att Dennis skulle få äta. Hon hade inte tålamod så länge, så vi fick mata ofta. Var 30 minut, men hon lät oss för det mesta hålla henne och lät honom då äta. Han lärde sig fort att när vi kom blev det mat.
Diverse åsne-kunniga rådfrågades, men det visade sig att min duktiga, erfarna veterinär satt inne med svaret. Tydligen är det här inte så ovanligt hos förstagångsmammor, så det finns en behandlingsplan för hästar, inkluderande diverse mediciner.
Veterinären som är klok och rutinerad tog det lugnt och gav en liten första dos för att se hur responsen blev. Den uteblev. Så höll vi på i några dagar/nätter. Catta fick vaka under dagarna och jag vakade under nätterna. Trötta blev vi, men Dennis åt och växte och hans lilla gnägg varje gång vi kom värmde och gjorde det enklare att fortsätta även om jag får erkänna att jag var väldigt väldigt trött.
Följden av det här blev att Dennis ju snabbt blev en väldigt social, självständig och vänskaplig kille. Fjärde dygnet började det hända saker och Dior började också se vad fin lille Dennis är. Föreställ er lyckan hos oss alla när Dior lät Dennis dia själv för första gången.
Och Dennis lycka när mamma plötsligt lade upp sitt huvud på hans rygg för att mysa eller när hon försiktigt puffade honom intill sig för att han skulle äta.
Det var magi.
Och Dennis, ja Dennis han insåg ju ännu mer hur speciell han är. Jordens mittpunkt. Definitivt.
Läs hela inlägget »
 
Det är tur vi inte har så många grannar.
Tror vi hade skrämt slag på ganska många häromnatten när vi var ute och traskade, maken och jag.
Vaknade vid halv två-tiden av att hundarna skällde alldeles förskräckligt. Vis av skadan ignorerar jag aldrig deras skällande utan drar på mig morgonrocken och ett par tofflor och går ut. Hör oväsen från stallet.
Upptäcker att våra kära små ponnier inte alls hade någon lust att sova ute den här natten trots den härliga sommarvärmen. Istället var de inne i stallet och härjade. Det var kast med liten hink och testätning av höet som stod på schemat.
När jag kom älgande i min otroligt ursnygga morgonrock slutade de omedelbart med allt bus och gick snällt in i boxarna som om det varit planen från början.
Problemet var dock att det bara var ena halvan av vår hästarsenal som var inne. Frågan var ju vad den andra halvan gjorde.
Insåg att jag var tvungen att gå ned i hagarna och kolla. Insåg det var mörkt och att jag nog är mörkrädd.
Går in och väcker maken som nog inte riktigt förstår vad som händer. Han drar på sig en t-shirt och ett par sandaler och vacklar halvsovande med mig ut i natten.
Så där går vi, hans nakna ben var nog lika vita som min morgonrock, lite spökligt vita med andra ord. Maken med nöd och näppe vaken och jag väldigt vaken, ivrigt spanande efter såväl hästar som eventuella spöken.
Hittade tack och lov enbart hästarna.
Och som tur var inga andra grannar på nattpromenad.
Läs hela inlägget »
Det är ju omöjligt att inte bli glad när dagens två första gäster kommer infarande genom dörren med stora leenden och berättar att de kört hit från Gävle. Enbart för att äta pannkakor.
-       Ja, vi älskar ju pannkakor båda två och så hittade vi Pannkaksladan med nordens största buffé då var det bara att köra, berättar William och Emil.
Så det gjorde de. Resan startade klockan 3 på morgonen och åtta timmar senare var de framme hos oss. Och åt gjorde de.
Lite press kände vi ju… skulle de gilla våra pannkakor. Med tanke på den långa resan fanns ju en viss oro. Tänk om de blev besvikna.
Som tur var blev de inte det.
Gav oss ett betyg på Facebook som värmde in i själen:
 
 
”Helt klart dom bästa pannkakorna i norra Europa ! Åkte en enkel 60 mil impulsresa för dom här pannkakorna och kommer göra det igen ! ”
 
Sådana dagar är det härligt att vara pannkakschef.
 
 
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Laila....Lex Laila » Frierier, långväga gäster och pannkakor!:  ”Självklart kommer många från Halmstad..vi släpar med alla vi kan och snackar vit..”

  • Beundrare » Min hjälteman:  ”Finns inte så många som ställer upp som denne man. Håll hårt om honom”

  • Ulrika » Snart öppnar vi!!:  ”HejDenise! Vi har öppet alla veckans dagar och det är faktiskt så enkelt att vi ..”

  • Denise » Snart öppnar vi!!:  ”Hej! Har ni öppet på vardagar under juli månad och i så fall behöver man då boka..”

  • Monica L Tommelstad » Min hjälteman:  ”En sann hjälte :-) eller bara en man som älskar sin fru väldigt mkt <3”

Arkiv

Länkar

Etiketter