Livet på landet - Pannkaksladans blogg

2016

Vi har lyckan att bo i paradiset – men nu planerar kommunen att trasa sönder det.
Detta samtidigt som man också krossar en stor turistattraktion.
Att dra nya väg 111 rätt igenom Pannkaksladan känns väldigt, väldigt ogenomtänkt i en kommun där man säger sig vilja satsa på turism och näringsliv.
 
 
Vi bor mitt i en idyll. En bevarad natur där vi trots närheten till centrum möter såväl rådjur som rävar och då och då en och annan grävling.
Det är en oas. Inte bara för oss och vår familj utan också för de tusentals turister som letar sig hit varje år.
Här bland de gamla ekarna, almarna och björkarna trivs djurlivet – och vi. Här lär finnas en rad sällsynta fåglar och även speciella oersättliga växter.
Vår gård med anor från 1700-talet är också en viktig bit historia att bevara.
 
Och jag vill ju tro att Pannkaksladan som turistattraktion borde vara värt att bevara.
  Så klart inte våra gäster kommer hit enbart för våra goda pannkakor. De vill uppleva en stund på landet, titta på våra djur, njuta av fågelsången och atmosfären.
Det är spännande att träffa höns på nära håll eller att få lov att se ett alpackaföl busa runt eller kanske klappa en åsna.
Tusentals barnfamiljer väljer därför att åka hit med sina barn. Skulle de göra det om det gick en hårt trafikerad motorväg rakt igenom denna lantliga idyll?
Svaret på den frågan är ett rungande och tvärsäkert nej.
Det går att göra en annan dragning utan att det blir vare sig dyrare eller ställer till det för något annat företag.
Vi är inte negativa till vägen som sådan, men vi är mycket negativa till att få den rakt igenom vår gård – vårt och väldigt många andras paradis.
Här kan du läsa mer om kommunens planer och också göra din röst hörd. https://www.hoganas.se/Invanare/Nyhetsarkiv/Utstallning-av-oversiktsplanen/
 
Läs hela inlägget »
De senaste veckorna har vi lagt mycket tid på get-terapi.
Doris är ju som bekant livrädd för våra nya värmländska lamm Alice och Flisan. I hennes ögon ett par rejäla mördarfår. Får som man definitivt ska hålla sig så långt borta som möjligt ifrån.
Det ställer ju till det något då min plan var att Alice och Flisan skulle gå med de andra fåren i hagen. Samma hage som våra getter Doris, Mika och Mimmi också bor i.
En stor fin hage med gott om plats för alla.
Dock inte mördarfår.
Doris drabbades av panik direkt hon såg dem och jagade upp Mimmi så till den milda grad att de hysteriska rev hela staketet och bräkande sprang till husse en kilometer bort.
Sedan dess har vi haft dem separerade. Varje dag har vi dock gått en promenad, Doris och Mimmi och jag och hälsat på de andra. Vår getterapistund.
Mimmi har mest intresserat iakttagit de läskiga lammen. Trygg tillsammans med mig. Nyfiken. Doris däremot har stått tryckt intill mina ben, med raggen rest och skakande i hela kroppen. Om lammen närmat sig har hon backat och gömt sig bakom mig.
Så har vi hållit på länge nu.
Så idag bestämde jag mig för att nu var det dags. Det fick bära eller brista.
Tog med mig Mimmi och Doris till fårhagen men till deras stora förvåning gick jag in – in till mördarfåren.!!
Mimmi följde efter och jag tror att det mest var överraskningen och ren chock som gjorde att även Doris följde med in.
Jag gick in och satte mig vid getternas klätterställning. Doris hade jag förstås i hasorna. De värmländska mördarlammen Alice och Flisan som är väldigt sociala ville ju umgås och prata med mig. Doris trodde inte det var sant. Först satte hon i knäet på mig och skakade, sedan när lammen kom närmare hoppade hon och gömde sig bakom mig – och där blev hon stående storögt stirrande. Avvaktande och klart skeptisk och kollade misstroget på mig som kliade dem under hakan!!
Det som nog fick henne att tänka om var när bästisen Mika kom fram till lammen och med en huvudviftning fick de farliga bestarna att flytta på sig
Samma Mika som Doris kan klå upp med båda hornen bakbundna om det skulle behövas.
Någonstans där vände det och jag började känna att vår terapi var på väg att lyckas.
Och en dryg timme senare kunde jag lämna hagen med hela gänget tillsammans igen! Härligt!
 
 
Läs hela inlägget »
Min man Bengt är väldigt tålmodig och otroligt snäll.
När vi träffades för snart 30 år sedan var han allergisk mot varenda pälsdjur som fanns. Men han fick ju välja, ville han ha mig så följde det ju med ett antal katter, hundar, hästar på köpet. Han var klok och valde mig och mina fyrbenta, något håriga följeslagare. Visst gick det åt lite astmamedicin och visst var det en del snörvlande och ögonkli genom åren, men idag umgås han utan problem med såväl hästar, alpackor och åsnor. Dock ibland kanske liiite tidigare om morgonen och liiite mer än vad han hade tänkt sig.
 Alla som lever ett liv med djur, vet att livet är extra oförutsägbart, färgrikt och spännande.
(Oförutsägbart får jag nog maken att hålla med om, men färgrikt och spännande tror jag går bort i hans värld. Gissar mer på att han skulle muttra ord som ”tidsödande och dyrt”, men jag väljer att inte höra detta. )
Problemen denna dag började när jag kom ned i hagen till vår vackra quarterhingst Diesel. Istället för att som vanligt komma rusande mot mig, stod han kvar långt borta i hagen. Jag anade oråd och när jag kom närmre såg jag att han stod på tre ben. Han hade på något märkligt vis lyckats ha sönder sin sko, få den att vrida sig en massa grader åt helt fel håll och på så vis göra det omöjligt för honom att gå utan att det gjorde väldigt, väldigt ont.
Klockan var 05.30 och konstigt nog svarade inte min hovslagare. Inte heller mina hovslagarkunniga vänner. Så det fick bli Bengt helt enkelt.
Han hade i allafall hunnit ur sängen. Men någon hovslagare är han inte, men Bengt är inte den som är den. För att citera en beundrande dottern som 3-åring.  ”Pappa han kan allt. Tapetsera, vissla och bajsa på en och samma gång”.  
Denna gång räckte det  dock med lite snickarkunskaper.  
Tålmodig man och tålmodig häst. En timme senare var skon loss. Bengt ganska mör och blodig om händerna. Diesel oskadd men lite ömfotad. Maken frågar snällt om det är ok om han äter frukost nu.
Det var det ju.
Men när jag kommer till hönsen har nästa problem uppstått. Jag tror i alla fall att maken hunnit bre sin första smörgås innan jag kallade igen.
Den här gången var det en kyckling som lyckats hitta ett hål och ta sig förbi nätet och under hönshuset. Jag såg framför mig hur vi skulle behöva ha lyftkran för att rädda den lille dunbollen, men jag borde ju känna Bengt bättre än så. Han använder ett av sina många verktyg bryter upp nätet och räddar den nödställde. Sedan lagar han nätet och förstärker det så inte minsta lilla dvärgkyckling kan ta sig igenom.
Sedan går han in för att fortsätta äta upp sin frukost.
 Den är inte kvar.
Förmodligen uppäten av ett stycke hungrig dalmatiner.
Sa jag att min man är min hjälte!
 
 
 
 
 
 
 
Läs hela inlägget »
De här två små lammen kan se söta ut. Vad ni inte vet ( och vad jag inte visste) är att de egentligen är mördarlamm. Livsfarliga!! Förmodligen fullkomligt galna.
I alla fall är Mimmi, min gammelget, övertygad om detta och hon var så upprörd att hon även lyckades övertyga min annars så coola get Doris och de andra fåren att det handlade om mördarlamm. De rusade runt som galningar i sin hage, studsande och bräkande. Hela gänget.
Förmodligen övertygade Mimmi dem genom att berätta sin version av ”när lammen tystnar” ?
Lammen,  Alice och Flisan, är två 4-månaders värmländska skogsfår som nyligen flyttat hit. Jag hade väl aldrig någonsin kunnat föreställa mig att de skulle leda till ett sådant drama.
Mimmi sprängde staketet och hon och Doris sprang flåsande hela vägen upp till stallet och till husse som säkerligen skulle kunna beskydda dem mot dessa förfärliga lamm. Jag var ju redan svartlistad eftersom det var mitt fel att lammen plötsligen befann sig i deras hage.
Så nu har vi något av ett dödläge. Mimmi och Doris vägrar att närma sig sin ordinarie hage så länge de läskiga lammen är där. Flisan och Alice förstår ingenting. De går runt och bäar lite försynt och försöker få kontakt med de andra fåren som ju redan övertygats av Mimmi om att de är farliga.
Funderar om vi ska ha en gemensam filmkväll och kolla på något som kan mildra den hätska stämningen något.
Förslag?
Läs hela inlägget »

Det finns dagar på jobbet som är roligare än andra. Idag var en sådan dag. 16-åriga Abdis stora, smittande leende när han till slut vågade klappa vår dalmatiner Ziva, gick direkt in i hjärtat.
Abdis kommer från Somalia och trots att han bara varit i Sverige i fem månader pratar han imponerade bra svenska och det gick inte att ta fel på hans glädje över att träffa alla djuren. Hans glädje gjorde också mig glad.
 
Det var också en mycket speciell känsla när jag får se 16-åriga Abdul stå och krama min ögonsten, vår underbara underbaraste quarterhingst Diesel. De båda står båda alldeles stilla, panna mot panna och jag hoppas Abdul kände den där känslan av lugn och kärlek som Diesel är så bra på att förmedla.
Ja, det var en bra dag på jobbet.
De här killarna kommer från en närliggande förläggning för ensamkommande flyktingbarn.
Vi hade förmånen att få lära känna det här gänget väldigt trevliga, unga, lite småblyga tonårskillar. ( Jag törs inte skriva att de fnissade, men det fnissades definitivt en hel del). Och för en stund kunde de förhoppningsvis glömma sina smärtsamma bakgrunder som fört dem hit, långt, långt hemifrån och långt, långt ifrån allt som är välbekant och hemma. För en stund kunde de förhoppningsvis bara vara och förhoppningsvis ta del av det som djuren är så bra på att förmedla – kärlek och harmoni.
 Killarna har alla olika bakgrund, men de flesta av dem kommer från större städer och har ingen speciell vana vid djur och med handen på hjärtat, även en djurvan person kan bli lite rädd när det kommer fyra skällande hundar stormande. Eller när man plötsligt står öga mot öga med en stor häst som trycker mulen mot en eller när en närgången get uppfodrande tigger godis.
Vår vardag, men för dem lite småskrämmande och ovan, men också roligt och spännande, därav säkerligen fnissandet.
De gick runt och hälsade på djuren. Våra grisar Kenneth och Sören visade sig från sin bästa sida, Mika och My, våra fina dvärggetter hälsade intresserat och lät sig glatt matas med hårt bröd.
Alla djuren tyckte det var kul med besök och efter hand killarna vande sig och började slappna av, tror jag nog de också tyckte det var en kul dag.
För mig var det definitivt det. Jag tror också Diesel var nöjd med sin dag,
Han verkar definitivt ha skaffat sig en ny kompis. Nu hoppas vi de snart kommer och hälsar på igen.
 
 
 

Läs hela inlägget »
Vi är otroligt lyckligt lottade! Vi bor i paradiset. På riktigt.
Nu när våren närmar sig är det bokstavligt talat en riktig kör av fåglar som underhåller oss på morgonen. Den är skönsång som blandas med hackspettens envisa trummande. Det är så mycket fåglar här på vår lilla plätt på jorden att de sjunger så de väcker oss om mornarna. Men det finns definitivt sämre sätt att bli väckt på så jag klagar inte.
Jag minns när vi första gången var här och tittade på gården, när den var till salu för 20 år sedan.  Vi hade några vänner som också letade efter gård och vi brukade jämföra utbudet. Vår vän hade sett annonsen om vår blivande gård. Han sa: - Nej, det där  stället åker jag inte ens ut och tittar på. Det ligger ju mitt i mellan ett industriområde och soptippen.
Och visst har han delvis rätt, men det är som en liten oas här. De stora träden runt omkring oss skyddar oss. Det är som en egen värld. Vi är aldrig störda av industriområdet, som ju i och för sig är väldigt stillsamt för att vara ett industriområde.
 
 Jag är väldigt glad att vår vän inte åkte ut och tittade utan att vi fick möjlighet att köpa gården.
Här är vårt hemma. Tror faktiskt inte det finns en bättre plats på jorden. Jag älskar att se de enorma ekarna som finns runt om vår gård. De har många, många hundra år på nacken, precis som vårt äldsta hus som är från slutet av 1700-talet. Det är spännande att tänka sig vad som hänt och skett här. Det är lite magi och spänning runt de gamla ristningarna i korsvirket och runt vår gamla örtträdgård med anor från 1800-talet. Vi har en litet loft där luffarna sov när det begav sig och vi  har en gammal, bred härlig bakugn som användes flitigt förr. Förmodligen gjordes det massor av pannkakor där, redan på den tiden..
Vi bor på landet, med allt vad det innebär, samtidigt som vi bor så centralt. Det är en speciell känsla när jag går över våra marker på morgonen. Jag möter ofta ett gäng rådjur som håller till här runt oss. Väldigt ofta ser jag hägern lyfta från vår lilla damm och flera gånger varje vecka träffar jag en tjusig, stor, vacker räv som håller till i våra krokar.
300 meter ifrån oss ligger industriområdet, 600 meter bort ligger Höganäs outletområde och bara några kilometer iväg har vi havet.
Jo, vi är lyckligt lottade för vi bor i vårt paradis.
 
Läs hela inlägget »
Pannkaksladan har blivit nominerade till årets besöksnäring i Höganäs!
Väldigt roligt och väldigt hedrande. Speciellt med tanke på att det finns så många duktiga och drivna turistföretag här i bygden.
Vinnaren utses på Företagsgalan den 4 mars och visst vore det kul att vinna, men framför allt är vi på riktigt glada att vi är nominerade.
Jag är förvisso en extrem tävlingsmänniska, men jag ska försöka hålla de instinkterna i styr och inte börja tackla omkull representanter från några av de andra nominerade företagen, Vikentomater och Kullabergsguiderna. ( Jajajaja, barnen vägrar fortfarande att spela fotboll med mig för att jag en gång råkade tackla in dem två gånger i en buske under en intensiv fotbollsmatch som JAG VANN!!).
Och det sägs att det inte är så trevligt att spela poker mot mig heller, det finns de som hävdar att jag både är högljudd och aggressiv om jag inte vinner. Nu vinner jag ju nio gånger av tio och skulle jag inte vinna så beror det oftast på att jag har feber eller nässelutslag eller något annat allvarligt som påverkar min förmåga att vinna.
Men jag lovar att ta det lugnt under företagsgalan och glädjas åt den som vinner oavsett vem det blir.
Ahhh, vem försöker jag lura?? Klart vi vill vinna!

(p.s Är det någon som vill ha stryk i Quizkampen kan ni adda Chääfen!)
Läs hela inlägget »
Ni har nog hört det förut och tror mig kanske inte riktigt, men nu ska jag säga det igen. Vi här på Pannkaksladan har världens bästa personal. De flesta av dem är ganska unga, de flesta av dem går i skolan och jobbar extra här hos oss. Nu på vintern har vi stängt och de har fullt upp med sina skolor, träningar och annat. Och ändå.. ett exempel, idag fick jag mess från två av tjejerna i vår personal. Ida 15 år, befinner sig på Ullared och undrar om hon ska handla något. Köper en vagn full med rengöringsmedel. Ska också sägas att hon inte är den första i personalen som har fyllt kundvagnarna på Ullared med rengöringsmedel åt oss. Tack Sandra, tack Sara.
En timme senare kommer nästa mess, Bengan en annan i vår personal, befinner sig på ett stort varuhus och har hittat skålar som hon funderar på om de inte skulle funka som såsskålar hos oss i buffén. Och det är här i den känslan, i det engangemanget som jag blir alldeles varm i hjärtat. De är lediga från oss, det är några månader kvar tills vi öppnar igen och ändå.. så tänker de på oss, på ladan och på förbättringar till sin arbetsplats. Det kanske låter bagatellartat, men för mig handlar det om så mycket mer. En kundvagn med rengöringsmedel kan symbolisera ganska mycket i det här fallet. Det handlar om att vi har ett gäng fantastiska, entusiastiska, engagerade ungdomar som jobbar hos oss och jag är otroligt glad för dem och jag vill faktiskt att ni ska veta det ni också.
Läs hela inlägget »
 
 
 
 
Hela den här morgonen har varit upp och ned.
Djuren har varit lite förbryllade. Det är inte var dag de får en mikrofon uppstucken i mulhöjd när de ska mumsa i sig frukosthöet eller ta morgonpromenaden ut i hagen.
Men jag tycker ändå de har tagit det med gott mod. Djuren alltså.
De två reportrarna som var här från Radio Malmöhus P4, Susanne Fatah och Kalle Lind mötte nog en del oväntade utmaningar när de besökte oss här på Pannkaksladan.
För deras del hör det förmodligen knappast till vardagen att få en get i famnen samtidigt som man läser upp vädret.
Eller som Kalle Lind som för första gången fick leda en åsna och därefter hantera en sågmaskin. Eller Susanne som trotsade sin hästrädsla och faktiskt red på vår fina hingst Chic Diesel Olena. Det var första gången i sitt liv hon red. Och för att citera en känd nallebjörn – det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Cred till Susanne.
Vi fick också en del nya lärdomar; som att när radioreportern sitter och mumlar osammanhängande så är det oftast inte så att hen pratar med rösterna inne i sitt huvud, utan rösterna i sina hörlurar. Helt normalt alltså, dock något förvirrande för oss okunniga i början. Vi fick också lära oss att en mes inte är en fågel eller en försiktig person utan helt enkelt en radiosändningsutrustning som en radioreporter ute i fält bär med sig på ryggen i en ryggsäcksliknande konstruktion. Vi fick också lära oss att det tydligen går att sätta en mes upp och ned på sin rygg. Det innebär dock lite mindre komplikationer som att reportern ifråga plötsligen inte har kontakt med sin redaktion och inte vet om det är barnprogram eller vädret som ska sändas.
Vi fick också lära oss att när det är direktsändning ska man kanske tänka sig för innan man öppnar munnen…
Ja, ibland hoppar det konstiga saker ur munnen på undertecknad och är det direktsändning är det ju lite svårt att krångla sig ur.
Men på det hela taget var det en fantastiskt rolig morgon, med många nya upplevelser och lärdomar.
 
 
 
 
Hör avsnittet i länken nedan
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=3367
 
 
Läs hela inlägget »
Hört talas om Food Evolution?
Idag har vi varit i Helsingborg på ett väldigt inspirerande första officiellt medlemsmöte. Här möttes aktörer från mat och dryckessektorn. Här var allt ifrån kockar, odlare, bönder, bagare, kostchefer, krögare, kommuner, små och stora restauranger, vinodlare och studenter. Alla med ett stort gemensamt brinnande intresse – mat.
Visionen är att föreningen ska arbeta för att ”nordvästra Skåne ska bli norra Europas ledande och levande centrum för livsmedelsutveckling, upplevelser och kompetensutveckling.”
Kanske lite högtravande ord, men efter att ha varit på det här mötet och hört alla inspirerande, entusiastiska och energiska människor är jag övertygad om att föreningen kommer att lyckas.
Ordförande i föreningen är Christer Paulsson, bosatt här i Kullabygden och för många av oss förknippade med ”Kullaflyg”.
Andra kändisar som är med i styrelsen är Tina Nordström, Rikard Nilsson, Monica Oldsberg och Tommy Paulsson.
Styrelsen består av över 20 personer, alla som ville fick vara med. Gillar den tanken och gillar grundtanken med föreningen att vi i branschen ska samarbeta och här hitta en gemensam plattform.
Målen är stora, men nordvästra Skåne har potential, här finns så många bra restauranger och så många både små och stora leverantörer av kött, grönsaker och dryck.
Spännande och roligt.
 
Läs hela inlägget »
Att leva med dalmatiner är att leva ett liv fyllt av energi, smittande livsglädje och massor, massor av kärlek. En dalmatiner är alltid översvallande.  De ger oceaner av kärlek till dig och stjäl ovillkorligen ditt hjärta.
Nu är det inte allt de stjäl.
Här i huset har vi lagt ned det där med kuddar. Eller mer korrekt - i stort sett. Jag gillar verkligen kuddar och har fortfarande lite svårt att låta bli att köpa roliga, vackra, glada kuddar. Här i huset blir de oftast sällan något av ovanstående speciellt länge.
Jag skulle inte säga att mina hundar är ouppfostrade, de bara älskar kuddar lika mycket som jag. Fast de älskar mest det skojiga, roliga luddet på insidan som man kan slita ut i tusentals små molekylbitar och sprida över hela huset. Det är toppenkul.
Mat är också toppenkul. Dalmatiner är smarta hundar och det tog inte lång tid för dem att lista ut vilken låda i köket vi har grönsakerna i. Och det finns inte mycket som överträffar en ärligt stulen paprika. Skulle möjligen vara en ärligt stulen korv. Det slår något lite högre för en korv kräver oftast mer list. Det räcker inte med att öppna en låda utan här krävs en mer långsiktig plan som oftast handlar om att förflytta sig ljudlöst över köksgolvet och snabbt som ögat snappa åt sig en korv på den tallrik, husse precis gjort iordning åt sig. Tricket är att sedan försvinna lika obemärkt som man kommit och inte alls låtsas som om man precis svalt en korv hel.
Vi har i stort sett alltid alla våra dörrar låsta, dalmatiner kan öppna dörrar. Jo, vi har till och med skaffat haspar på våra sovrumsdörrar.
Innan vi gjorde det, hände det ofta att våra kära dalmatinerflickor kom instormande klockan tre på morgonen. Glatt och envist hävdande att det är morgon och dags att gå upp!! Nu! På en gång!
Ja, jo, våra katter öppnar också dörrar så haspar är vardag här i vårt hus.
Det kan ju trots allt vara kul med lite privatliv; att gå på toaletten ensam då och då är något man bara kan drömma om.
Lyckas man ta sig in på toa utan att få sällskap kan jag lova att det utanför dörren genast sätter igång ett intensivt samarbete. Dixie  ( en av katterna ) brukar vara den som står för krafsande det på dörren, Anna (hund) brukar gnälla och pipa och Ziva (hund) lägger in ett och annat rejält skall. Ida  ( katt) brukar hoppa upp och hänga i dörrhandtaget. Stängda dörrar är förbjudet. Speciellt om man är dalmatiner.
Och katt.
Men trots söndertrasade kuddar, nattliga väckningar och matstölder finns det faktiskt inget som går upp mot våra dalmatinerflickor Ziva och Zeven. Så mycket energi, livsglädje och 110 procent prickig kärlek. De är kloka, har massor av humor och är dessutom vackra att se på – och gillar kuddar.
 
 
 
 
Läs hela inlägget »

2016

Vi har lyckan att bo i paradiset – men nu planerar kommunen att trasa sönder det.
Detta samtidigt som man också krossar en stor turistattraktion.
Att dra nya väg 111 rätt igenom Pannkaksladan känns väldigt, väldigt ogenomtänkt i en kommun där man säger sig vilja satsa på turism och näringsliv.
 
 
Vi bor mitt i en idyll. En bevarad natur där vi trots närheten till centrum möter såväl rådjur som rävar och då och då en och annan grävling.
Det är en oas. Inte bara för oss och vår familj utan också för de tusentals turister som letar sig hit varje år.
Här bland de gamla ekarna, almarna och björkarna trivs djurlivet – och vi. Här lär finnas en rad sällsynta fåglar och även speciella oersättliga växter.
Vår gård med anor från 1700-talet är också en viktig bit historia att bevara.
 
Och jag vill ju tro att Pannkaksladan som turistattraktion borde vara värt att bevara.
  Så klart inte våra gäster kommer hit enbart för våra goda pannkakor. De vill uppleva en stund på landet, titta på våra djur, njuta av fågelsången och atmosfären.
Det är spännande att träffa höns på nära håll eller att få lov att se ett alpackaföl busa runt eller kanske klappa en åsna.
Tusentals barnfamiljer väljer därför att åka hit med sina barn. Skulle de göra det om det gick en hårt trafikerad motorväg rakt igenom denna lantliga idyll?
Svaret på den frågan är ett rungande och tvärsäkert nej.
Det går att göra en annan dragning utan att det blir vare sig dyrare eller ställer till det för något annat företag.
Vi är inte negativa till vägen som sådan, men vi är mycket negativa till att få den rakt igenom vår gård – vårt och väldigt många andras paradis.
Här kan du läsa mer om kommunens planer och också göra din röst hörd. https://www.hoganas.se/Invanare/Nyhetsarkiv/Utstallning-av-oversiktsplanen/
 
Läs hela inlägget »
De senaste veckorna har vi lagt mycket tid på get-terapi.
Doris är ju som bekant livrädd för våra nya värmländska lamm Alice och Flisan. I hennes ögon ett par rejäla mördarfår. Får som man definitivt ska hålla sig så långt borta som möjligt ifrån.
Det ställer ju till det något då min plan var att Alice och Flisan skulle gå med de andra fåren i hagen. Samma hage som våra getter Doris, Mika och Mimmi också bor i.
En stor fin hage med gott om plats för alla.
Dock inte mördarfår.
Doris drabbades av panik direkt hon såg dem och jagade upp Mimmi så till den milda grad att de hysteriska rev hela staketet och bräkande sprang till husse en kilometer bort.
Sedan dess har vi haft dem separerade. Varje dag har vi dock gått en promenad, Doris och Mimmi och jag och hälsat på de andra. Vår getterapistund.
Mimmi har mest intresserat iakttagit de läskiga lammen. Trygg tillsammans med mig. Nyfiken. Doris däremot har stått tryckt intill mina ben, med raggen rest och skakande i hela kroppen. Om lammen närmat sig har hon backat och gömt sig bakom mig.
Så har vi hållit på länge nu.
Så idag bestämde jag mig för att nu var det dags. Det fick bära eller brista.
Tog med mig Mimmi och Doris till fårhagen men till deras stora förvåning gick jag in – in till mördarfåren.!!
Mimmi följde efter och jag tror att det mest var överraskningen och ren chock som gjorde att även Doris följde med in.
Jag gick in och satte mig vid getternas klätterställning. Doris hade jag förstås i hasorna. De värmländska mördarlammen Alice och Flisan som är väldigt sociala ville ju umgås och prata med mig. Doris trodde inte det var sant. Först satte hon i knäet på mig och skakade, sedan när lammen kom närmare hoppade hon och gömde sig bakom mig – och där blev hon stående storögt stirrande. Avvaktande och klart skeptisk och kollade misstroget på mig som kliade dem under hakan!!
Det som nog fick henne att tänka om var när bästisen Mika kom fram till lammen och med en huvudviftning fick de farliga bestarna att flytta på sig
Samma Mika som Doris kan klå upp med båda hornen bakbundna om det skulle behövas.
Någonstans där vände det och jag började känna att vår terapi var på väg att lyckas.
Och en dryg timme senare kunde jag lämna hagen med hela gänget tillsammans igen! Härligt!
 
 
Läs hela inlägget »
Min man Bengt är väldigt tålmodig och otroligt snäll.
När vi träffades för snart 30 år sedan var han allergisk mot varenda pälsdjur som fanns. Men han fick ju välja, ville han ha mig så följde det ju med ett antal katter, hundar, hästar på köpet. Han var klok och valde mig och mina fyrbenta, något håriga följeslagare. Visst gick det åt lite astmamedicin och visst var det en del snörvlande och ögonkli genom åren, men idag umgås han utan problem med såväl hästar, alpackor och åsnor. Dock ibland kanske liiite tidigare om morgonen och liiite mer än vad han hade tänkt sig.
 Alla som lever ett liv med djur, vet att livet är extra oförutsägbart, färgrikt och spännande.
(Oförutsägbart får jag nog maken att hålla med om, men färgrikt och spännande tror jag går bort i hans värld. Gissar mer på att han skulle muttra ord som ”tidsödande och dyrt”, men jag väljer att inte höra detta. )
Problemen denna dag började när jag kom ned i hagen till vår vackra quarterhingst Diesel. Istället för att som vanligt komma rusande mot mig, stod han kvar långt borta i hagen. Jag anade oråd och när jag kom närmre såg jag att han stod på tre ben. Han hade på något märkligt vis lyckats ha sönder sin sko, få den att vrida sig en massa grader åt helt fel håll och på så vis göra det omöjligt för honom att gå utan att det gjorde väldigt, väldigt ont.
Klockan var 05.30 och konstigt nog svarade inte min hovslagare. Inte heller mina hovslagarkunniga vänner. Så det fick bli Bengt helt enkelt.
Han hade i allafall hunnit ur sängen. Men någon hovslagare är han inte, men Bengt är inte den som är den. För att citera en beundrande dottern som 3-åring.  ”Pappa han kan allt. Tapetsera, vissla och bajsa på en och samma gång”.  
Denna gång räckte det  dock med lite snickarkunskaper.  
Tålmodig man och tålmodig häst. En timme senare var skon loss. Bengt ganska mör och blodig om händerna. Diesel oskadd men lite ömfotad. Maken frågar snällt om det är ok om han äter frukost nu.
Det var det ju.
Men när jag kommer till hönsen har nästa problem uppstått. Jag tror i alla fall att maken hunnit bre sin första smörgås innan jag kallade igen.
Den här gången var det en kyckling som lyckats hitta ett hål och ta sig förbi nätet och under hönshuset. Jag såg framför mig hur vi skulle behöva ha lyftkran för att rädda den lille dunbollen, men jag borde ju känna Bengt bättre än så. Han använder ett av sina många verktyg bryter upp nätet och räddar den nödställde. Sedan lagar han nätet och förstärker det så inte minsta lilla dvärgkyckling kan ta sig igenom.
Sedan går han in för att fortsätta äta upp sin frukost.
 Den är inte kvar.
Förmodligen uppäten av ett stycke hungrig dalmatiner.
Sa jag att min man är min hjälte!
 
 
 
 
 
 
 
Läs hela inlägget »
De här två små lammen kan se söta ut. Vad ni inte vet ( och vad jag inte visste) är att de egentligen är mördarlamm. Livsfarliga!! Förmodligen fullkomligt galna.
I alla fall är Mimmi, min gammelget, övertygad om detta och hon var så upprörd att hon även lyckades övertyga min annars så coola get Doris och de andra fåren att det handlade om mördarlamm. De rusade runt som galningar i sin hage, studsande och bräkande. Hela gänget.
Förmodligen övertygade Mimmi dem genom att berätta sin version av ”när lammen tystnar” ?
Lammen,  Alice och Flisan, är två 4-månaders värmländska skogsfår som nyligen flyttat hit. Jag hade väl aldrig någonsin kunnat föreställa mig att de skulle leda till ett sådant drama.
Mimmi sprängde staketet och hon och Doris sprang flåsande hela vägen upp till stallet och till husse som säkerligen skulle kunna beskydda dem mot dessa förfärliga lamm. Jag var ju redan svartlistad eftersom det var mitt fel att lammen plötsligen befann sig i deras hage.
Så nu har vi något av ett dödläge. Mimmi och Doris vägrar att närma sig sin ordinarie hage så länge de läskiga lammen är där. Flisan och Alice förstår ingenting. De går runt och bäar lite försynt och försöker få kontakt med de andra fåren som ju redan övertygats av Mimmi om att de är farliga.
Funderar om vi ska ha en gemensam filmkväll och kolla på något som kan mildra den hätska stämningen något.
Förslag?
Läs hela inlägget »

Det finns dagar på jobbet som är roligare än andra. Idag var en sådan dag. 16-åriga Abdis stora, smittande leende när han till slut vågade klappa vår dalmatiner Ziva, gick direkt in i hjärtat.
Abdis kommer från Somalia och trots att han bara varit i Sverige i fem månader pratar han imponerade bra svenska och det gick inte att ta fel på hans glädje över att träffa alla djuren. Hans glädje gjorde också mig glad.
 
Det var också en mycket speciell känsla när jag får se 16-åriga Abdul stå och krama min ögonsten, vår underbara underbaraste quarterhingst Diesel. De båda står båda alldeles stilla, panna mot panna och jag hoppas Abdul kände den där känslan av lugn och kärlek som Diesel är så bra på att förmedla.
Ja, det var en bra dag på jobbet.
De här killarna kommer från en närliggande förläggning för ensamkommande flyktingbarn.
Vi hade förmånen att få lära känna det här gänget väldigt trevliga, unga, lite småblyga tonårskillar. ( Jag törs inte skriva att de fnissade, men det fnissades definitivt en hel del). Och för en stund kunde de förhoppningsvis glömma sina smärtsamma bakgrunder som fört dem hit, långt, långt hemifrån och långt, långt ifrån allt som är välbekant och hemma. För en stund kunde de förhoppningsvis bara vara och förhoppningsvis ta del av det som djuren är så bra på att förmedla – kärlek och harmoni.
 Killarna har alla olika bakgrund, men de flesta av dem kommer från större städer och har ingen speciell vana vid djur och med handen på hjärtat, även en djurvan person kan bli lite rädd när det kommer fyra skällande hundar stormande. Eller när man plötsligt står öga mot öga med en stor häst som trycker mulen mot en eller när en närgången get uppfodrande tigger godis.
Vår vardag, men för dem lite småskrämmande och ovan, men också roligt och spännande, därav säkerligen fnissandet.
De gick runt och hälsade på djuren. Våra grisar Kenneth och Sören visade sig från sin bästa sida, Mika och My, våra fina dvärggetter hälsade intresserat och lät sig glatt matas med hårt bröd.
Alla djuren tyckte det var kul med besök och efter hand killarna vande sig och började slappna av, tror jag nog de också tyckte det var en kul dag.
För mig var det definitivt det. Jag tror också Diesel var nöjd med sin dag,
Han verkar definitivt ha skaffat sig en ny kompis. Nu hoppas vi de snart kommer och hälsar på igen.
 
 
 

Läs hela inlägget »
Vi är otroligt lyckligt lottade! Vi bor i paradiset. På riktigt.
Nu när våren närmar sig är det bokstavligt talat en riktig kör av fåglar som underhåller oss på morgonen. Den är skönsång som blandas med hackspettens envisa trummande. Det är så mycket fåglar här på vår lilla plätt på jorden att de sjunger så de väcker oss om mornarna. Men det finns definitivt sämre sätt att bli väckt på så jag klagar inte.
Jag minns när vi första gången var här och tittade på gården, när den var till salu för 20 år sedan.  Vi hade några vänner som också letade efter gård och vi brukade jämföra utbudet. Vår vän hade sett annonsen om vår blivande gård. Han sa: - Nej, det där  stället åker jag inte ens ut och tittar på. Det ligger ju mitt i mellan ett industriområde och soptippen.
Och visst har han delvis rätt, men det är som en liten oas här. De stora träden runt omkring oss skyddar oss. Det är som en egen värld. Vi är aldrig störda av industriområdet, som ju i och för sig är väldigt stillsamt för att vara ett industriområde.
 
 Jag är väldigt glad att vår vän inte åkte ut och tittade utan att vi fick möjlighet att köpa gården.
Här är vårt hemma. Tror faktiskt inte det finns en bättre plats på jorden. Jag älskar att se de enorma ekarna som finns runt om vår gård. De har många, många hundra år på nacken, precis som vårt äldsta hus som är från slutet av 1700-talet. Det är spännande att tänka sig vad som hänt och skett här. Det är lite magi och spänning runt de gamla ristningarna i korsvirket och runt vår gamla örtträdgård med anor från 1800-talet. Vi har en litet loft där luffarna sov när det begav sig och vi  har en gammal, bred härlig bakugn som användes flitigt förr. Förmodligen gjordes det massor av pannkakor där, redan på den tiden..
Vi bor på landet, med allt vad det innebär, samtidigt som vi bor så centralt. Det är en speciell känsla när jag går över våra marker på morgonen. Jag möter ofta ett gäng rådjur som håller till här runt oss. Väldigt ofta ser jag hägern lyfta från vår lilla damm och flera gånger varje vecka träffar jag en tjusig, stor, vacker räv som håller till i våra krokar.
300 meter ifrån oss ligger industriområdet, 600 meter bort ligger Höganäs outletområde och bara några kilometer iväg har vi havet.
Jo, vi är lyckligt lottade för vi bor i vårt paradis.
 
Läs hela inlägget »
Pannkaksladan har blivit nominerade till årets besöksnäring i Höganäs!
Väldigt roligt och väldigt hedrande. Speciellt med tanke på att det finns så många duktiga och drivna turistföretag här i bygden.
Vinnaren utses på Företagsgalan den 4 mars och visst vore det kul att vinna, men framför allt är vi på riktigt glada att vi är nominerade.
Jag är förvisso en extrem tävlingsmänniska, men jag ska försöka hålla de instinkterna i styr och inte börja tackla omkull representanter från några av de andra nominerade företagen, Vikentomater och Kullabergsguiderna. ( Jajajaja, barnen vägrar fortfarande att spela fotboll med mig för att jag en gång råkade tackla in dem två gånger i en buske under en intensiv fotbollsmatch som JAG VANN!!).
Och det sägs att det inte är så trevligt att spela poker mot mig heller, det finns de som hävdar att jag både är högljudd och aggressiv om jag inte vinner. Nu vinner jag ju nio gånger av tio och skulle jag inte vinna så beror det oftast på att jag har feber eller nässelutslag eller något annat allvarligt som påverkar min förmåga att vinna.
Men jag lovar att ta det lugnt under företagsgalan och glädjas åt den som vinner oavsett vem det blir.
Ahhh, vem försöker jag lura?? Klart vi vill vinna!

(p.s Är det någon som vill ha stryk i Quizkampen kan ni adda Chääfen!)
Läs hela inlägget »
Ni har nog hört det förut och tror mig kanske inte riktigt, men nu ska jag säga det igen. Vi här på Pannkaksladan har världens bästa personal. De flesta av dem är ganska unga, de flesta av dem går i skolan och jobbar extra här hos oss. Nu på vintern har vi stängt och de har fullt upp med sina skolor, träningar och annat. Och ändå.. ett exempel, idag fick jag mess från två av tjejerna i vår personal. Ida 15 år, befinner sig på Ullared och undrar om hon ska handla något. Köper en vagn full med rengöringsmedel. Ska också sägas att hon inte är den första i personalen som har fyllt kundvagnarna på Ullared med rengöringsmedel åt oss. Tack Sandra, tack Sara.
En timme senare kommer nästa mess, Bengan en annan i vår personal, befinner sig på ett stort varuhus och har hittat skålar som hon funderar på om de inte skulle funka som såsskålar hos oss i buffén. Och det är här i den känslan, i det engangemanget som jag blir alldeles varm i hjärtat. De är lediga från oss, det är några månader kvar tills vi öppnar igen och ändå.. så tänker de på oss, på ladan och på förbättringar till sin arbetsplats. Det kanske låter bagatellartat, men för mig handlar det om så mycket mer. En kundvagn med rengöringsmedel kan symbolisera ganska mycket i det här fallet. Det handlar om att vi har ett gäng fantastiska, entusiastiska, engagerade ungdomar som jobbar hos oss och jag är otroligt glad för dem och jag vill faktiskt att ni ska veta det ni också.
Läs hela inlägget »
 
 
 
 
Hela den här morgonen har varit upp och ned.
Djuren har varit lite förbryllade. Det är inte var dag de får en mikrofon uppstucken i mulhöjd när de ska mumsa i sig frukosthöet eller ta morgonpromenaden ut i hagen.
Men jag tycker ändå de har tagit det med gott mod. Djuren alltså.
De två reportrarna som var här från Radio Malmöhus P4, Susanne Fatah och Kalle Lind mötte nog en del oväntade utmaningar när de besökte oss här på Pannkaksladan.
För deras del hör det förmodligen knappast till vardagen att få en get i famnen samtidigt som man läser upp vädret.
Eller som Kalle Lind som för första gången fick leda en åsna och därefter hantera en sågmaskin. Eller Susanne som trotsade sin hästrädsla och faktiskt red på vår fina hingst Chic Diesel Olena. Det var första gången i sitt liv hon red. Och för att citera en känd nallebjörn – det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Cred till Susanne.
Vi fick också en del nya lärdomar; som att när radioreportern sitter och mumlar osammanhängande så är det oftast inte så att hen pratar med rösterna inne i sitt huvud, utan rösterna i sina hörlurar. Helt normalt alltså, dock något förvirrande för oss okunniga i början. Vi fick också lära oss att en mes inte är en fågel eller en försiktig person utan helt enkelt en radiosändningsutrustning som en radioreporter ute i fält bär med sig på ryggen i en ryggsäcksliknande konstruktion. Vi fick också lära oss att det tydligen går att sätta en mes upp och ned på sin rygg. Det innebär dock lite mindre komplikationer som att reportern ifråga plötsligen inte har kontakt med sin redaktion och inte vet om det är barnprogram eller vädret som ska sändas.
Vi fick också lära oss att när det är direktsändning ska man kanske tänka sig för innan man öppnar munnen…
Ja, ibland hoppar det konstiga saker ur munnen på undertecknad och är det direktsändning är det ju lite svårt att krångla sig ur.
Men på det hela taget var det en fantastiskt rolig morgon, med många nya upplevelser och lärdomar.
 
 
 
 
Hör avsnittet i länken nedan
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=3367
 
 
Läs hela inlägget »
Hört talas om Food Evolution?
Idag har vi varit i Helsingborg på ett väldigt inspirerande första officiellt medlemsmöte. Här möttes aktörer från mat och dryckessektorn. Här var allt ifrån kockar, odlare, bönder, bagare, kostchefer, krögare, kommuner, små och stora restauranger, vinodlare och studenter. Alla med ett stort gemensamt brinnande intresse – mat.
Visionen är att föreningen ska arbeta för att ”nordvästra Skåne ska bli norra Europas ledande och levande centrum för livsmedelsutveckling, upplevelser och kompetensutveckling.”
Kanske lite högtravande ord, men efter att ha varit på det här mötet och hört alla inspirerande, entusiastiska och energiska människor är jag övertygad om att föreningen kommer att lyckas.
Ordförande i föreningen är Christer Paulsson, bosatt här i Kullabygden och för många av oss förknippade med ”Kullaflyg”.
Andra kändisar som är med i styrelsen är Tina Nordström, Rikard Nilsson, Monica Oldsberg och Tommy Paulsson.
Styrelsen består av över 20 personer, alla som ville fick vara med. Gillar den tanken och gillar grundtanken med föreningen att vi i branschen ska samarbeta och här hitta en gemensam plattform.
Målen är stora, men nordvästra Skåne har potential, här finns så många bra restauranger och så många både små och stora leverantörer av kött, grönsaker och dryck.
Spännande och roligt.
 
Läs hela inlägget »
Att leva med dalmatiner är att leva ett liv fyllt av energi, smittande livsglädje och massor, massor av kärlek. En dalmatiner är alltid översvallande.  De ger oceaner av kärlek till dig och stjäl ovillkorligen ditt hjärta.
Nu är det inte allt de stjäl.
Här i huset har vi lagt ned det där med kuddar. Eller mer korrekt - i stort sett. Jag gillar verkligen kuddar och har fortfarande lite svårt att låta bli att köpa roliga, vackra, glada kuddar. Här i huset blir de oftast sällan något av ovanstående speciellt länge.
Jag skulle inte säga att mina hundar är ouppfostrade, de bara älskar kuddar lika mycket som jag. Fast de älskar mest det skojiga, roliga luddet på insidan som man kan slita ut i tusentals små molekylbitar och sprida över hela huset. Det är toppenkul.
Mat är också toppenkul. Dalmatiner är smarta hundar och det tog inte lång tid för dem att lista ut vilken låda i köket vi har grönsakerna i. Och det finns inte mycket som överträffar en ärligt stulen paprika. Skulle möjligen vara en ärligt stulen korv. Det slår något lite högre för en korv kräver oftast mer list. Det räcker inte med att öppna en låda utan här krävs en mer långsiktig plan som oftast handlar om att förflytta sig ljudlöst över köksgolvet och snabbt som ögat snappa åt sig en korv på den tallrik, husse precis gjort iordning åt sig. Tricket är att sedan försvinna lika obemärkt som man kommit och inte alls låtsas som om man precis svalt en korv hel.
Vi har i stort sett alltid alla våra dörrar låsta, dalmatiner kan öppna dörrar. Jo, vi har till och med skaffat haspar på våra sovrumsdörrar.
Innan vi gjorde det, hände det ofta att våra kära dalmatinerflickor kom instormande klockan tre på morgonen. Glatt och envist hävdande att det är morgon och dags att gå upp!! Nu! På en gång!
Ja, jo, våra katter öppnar också dörrar så haspar är vardag här i vårt hus.
Det kan ju trots allt vara kul med lite privatliv; att gå på toaletten ensam då och då är något man bara kan drömma om.
Lyckas man ta sig in på toa utan att få sällskap kan jag lova att det utanför dörren genast sätter igång ett intensivt samarbete. Dixie  ( en av katterna ) brukar vara den som står för krafsande det på dörren, Anna (hund) brukar gnälla och pipa och Ziva (hund) lägger in ett och annat rejält skall. Ida  ( katt) brukar hoppa upp och hänga i dörrhandtaget. Stängda dörrar är förbjudet. Speciellt om man är dalmatiner.
Och katt.
Men trots söndertrasade kuddar, nattliga väckningar och matstölder finns det faktiskt inget som går upp mot våra dalmatinerflickor Ziva och Zeven. Så mycket energi, livsglädje och 110 procent prickig kärlek. De är kloka, har massor av humor och är dessutom vackra att se på – och gillar kuddar.
 
 
 
 
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Laila....Lex Laila » Frierier, långväga gäster och pannkakor!:  ”Självklart kommer många från Halmstad..vi släpar med alla vi kan och snackar vit..”

  • Beundrare » Min hjälteman:  ”Finns inte så många som ställer upp som denne man. Håll hårt om honom”

  • Ulrika » Snart öppnar vi!!:  ”HejDenise! Vi har öppet alla veckans dagar och det är faktiskt så enkelt att vi ..”

  • Denise » Snart öppnar vi!!:  ”Hej! Har ni öppet på vardagar under juli månad och i så fall behöver man då boka..”

  • Monica L Tommelstad » Min hjälteman:  ”En sann hjälte :-) eller bara en man som älskar sin fru väldigt mkt <3”

Arkiv

Länkar

Etiketter