Livet på landet - Pannkaksladans blogg

Det finns säkerligen flera av er som vet att på Pannkaksladan är vi väldigt hockeyintresserade och laget i vårt hjärta är BIK Karlskoga! ( Jodå personalen måste konvertera om de mot förmodan skulle hålla på något annat lag i ett inledande skede.)
Det finns så många anledningar att älska BIK, det är ett ”krigarlag” som oftast slår underifrån. De har minsta möjliga budget, men lyckas år efter år tar fram nya talanger, nya duktiga spelare och som ofta är med och slåss i toppen av hockeyallsvenskan. I år ligger de sist.
Så klart det gör lite ont, men nästa halva laget försvann, värvade till SHL och andra storlag som kan erbjuda högre lön och bättre förmåner. Och det kommer att ordna sig, för det gör det. Krigarhjärtana är på plats, nu ska det bara styras upp lite.
Och vad har nu detta med Pannkaksladan att göra – egentligen ingenting. Men igår var vi i Malmö och såg BIK spela mot Pantern. På plats fanns en annan stor BIK-fan, Josefine Eriksson. Hon hade via organisationen ”Min stora dag” fått möjligheten att göra sin dag extra speciell. Hon fick nämligen lov att tillbringa hela dagen med BIK i ishallen. Hon fick vara med på förmiddagsträningen, hänga en stund i omklädningsrummet och prata med laget och inte minst se matchen på plats.
Vi hade förmånen att få prata med Josefine ( och bjöd förstås henne och hennes familj till Pannkaksladan. Lovade henne till och med att gå före alla i kön om hon hade sin blåvita halsduk, så nu vet ni vad som gäller här).
Men en gladare och lyckligare tjej var svårt att hitta. Och när killarna efter spelad match vinkar upp till Josefine är det svårt att se ett mer smittande leende.
Och det är en av anledningara till att BIK är laget i vårt hjärta och även om de råkar ( högst temporärt) vara sist i tabellen har de definitivt den högsta placeringen i mitt hjärtas tabell. Så det så - och jag tror Josefine håller med mig.

Läs hela inlägget »

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Tack för en helt, helt fantastisk säsong!
Vi har fått uppleva så otroligt mycket i år. Varje år med Pannkaksladan har varit speciella, men 2017 blir verkligen ett år att minnas på så många vis. Publikrekord, frieri, besök från en 100-åring charmerande dam, babylycka i många former och många, långväga gäster.
 
Rogers frieri till sin Susanne i våras fick många att få en liten tår i ögat både bland oss i personalen och bland gästerna. Kärlek och romantik bland pannkakorna.
Några andra som gjorde oss riktigt glada i år var William och Emil som plötsligt stod här som den dagens första gäster. De hade blivit sugna på pannkakor under kvällen, satte sig i bilen och åkte hit. Hade kanske inte varit så anmärkningsvärt i sig om de inte var den lilla detaljen att killarna bor i Gävle…Vi har också haft gäster från Nya Zeeland (de var här för andra gången). Vi har haft besökare här från Tyskland, Danmark Frankrike, Holland, Sydamerika, Wales, Israel, Japan – men de flesta av våra gäster kommer faktiskt från Halmstad! Lite lustigt men sant. Halmstadsborna gillar Pannkaksladan.
 
Under året föddes också vårt lilla åsneföl Dennis som blivit en riktig publikattraktion tillsammans med vårt vackra alpackeföl Lily. De har gett både oss i personalen och gästerna många glada stunder.
En annan rolig överraskning var när hundarna Truls och Ranja kom hit med sina hundkompisar för att fira sin födelsedag. Plötsligt hade vi 15 hundmenyer att servera. Personalen sprang runt som yra hönor och letade hundskålar. Sällan vi har så många hundmenyer på en och samma gång. Kul!
Ett annat kärt besök var stiliga Irma Lindell, 100 år ung, som kom hit med sina vänner. Kontrasterna blir så stora bland våra gäster, hit kommer verkligen alla åldrar och alla sorter av människor ( och djur) det är så roligt.
I år drabbades vi också av ett åsknedslag som slog ut en massa av våra apparater, bland annat kortmaskinen. Vi fick testa vårt nya kök till max en dag i slutet av juli när vi hade nästan 900 ätande under några timmar. Puh. Det var svettigt.
Och mitt i allt detta har vi haft vår fantastiska personal som fått hantera både det ena och det andra. En stor eloge till dem.
Och tack till alla er som besökt oss under året. Det har varit roligt att ha haft er här. Välkomna 2018!

Läs hela inlägget »
Han är charmig och kaxig. Söt som socker men med ett temperament som en grinig grävling.
Dennis må vara bara en dryg vecka gammal men har redan förstått att han är jordens mittpunkt. Definitivt Pannkaksladans mittpunkt.
Dennis föddes en regnig och kall natt.
Han fick en tuff start. Förlossningen gick så fort så hans mamma Dior som fick föl för första gången förstod ingenting.
Vad var det där för en liten miniåsna som ville vara med henne och ställde krav på att äta. Hon blev stressad och arg. Dennis fick passa sig, han fick både bett och sparkar från sin oförstående mamma.
Han fick definitivt inte äta.
 Nu inleddes några tuffa dygn för oss alla. Vi fick hålla i Dior så att Dennis skulle få äta. Hon hade inte tålamod så länge, så vi fick mata ofta. Var 30 minut, men hon lät oss för det mesta hålla henne och lät honom då äta. Han lärde sig fort att när vi kom blev det mat.
Diverse åsne-kunniga rådfrågades, men det visade sig att min duktiga, erfarna veterinär satt inne med svaret. Tydligen är det här inte så ovanligt hos förstagångsmammor, så det finns en behandlingsplan för hästar, inkluderande diverse mediciner.
Veterinären som är klok och rutinerad tog det lugnt och gav en liten första dos för att se hur responsen blev. Den uteblev. Så höll vi på i några dagar/nätter. Catta fick vaka under dagarna och jag vakade under nätterna. Trötta blev vi, men Dennis åt och växte och hans lilla gnägg varje gång vi kom värmde och gjorde det enklare att fortsätta även om jag får erkänna att jag var väldigt väldigt trött.
Följden av det här blev att Dennis ju snabbt blev en väldigt social, självständig och vänskaplig kille. Fjärde dygnet började det hända saker och Dior började också se vad fin lille Dennis är. Föreställ er lyckan hos oss alla när Dior lät Dennis dia själv för första gången.
Och Dennis lycka när mamma plötsligt lade upp sitt huvud på hans rygg för att mysa eller när hon försiktigt puffade honom intill sig för att han skulle äta.
Det var magi.
Och Dennis, ja Dennis han insåg ju ännu mer hur speciell han är. Jordens mittpunkt. Definitivt.
Läs hela inlägget »
 
Det är tur vi inte har så många grannar.
Tror vi hade skrämt slag på ganska många häromnatten när vi var ute och traskade, maken och jag.
Vaknade vid halv två-tiden av att hundarna skällde alldeles förskräckligt. Vis av skadan ignorerar jag aldrig deras skällande utan drar på mig morgonrocken och ett par tofflor och går ut. Hör oväsen från stallet.
Upptäcker att våra kära små ponnier inte alls hade någon lust att sova ute den här natten trots den härliga sommarvärmen. Istället var de inne i stallet och härjade. Det var kast med liten hink och testätning av höet som stod på schemat.
När jag kom älgande i min otroligt ursnygga morgonrock slutade de omedelbart med allt bus och gick snällt in i boxarna som om det varit planen från början.
Problemet var dock att det bara var ena halvan av vår hästarsenal som var inne. Frågan var ju vad den andra halvan gjorde.
Insåg att jag var tvungen att gå ned i hagarna och kolla. Insåg det var mörkt och att jag nog är mörkrädd.
Går in och väcker maken som nog inte riktigt förstår vad som händer. Han drar på sig en t-shirt och ett par sandaler och vacklar halvsovande med mig ut i natten.
Så där går vi, hans nakna ben var nog lika vita som min morgonrock, lite spökligt vita med andra ord. Maken med nöd och näppe vaken och jag väldigt vaken, ivrigt spanande efter såväl hästar som eventuella spöken.
Hittade tack och lov enbart hästarna.
Och som tur var inga andra grannar på nattpromenad.
Läs hela inlägget »
Det är ju omöjligt att inte bli glad när dagens två första gäster kommer infarande genom dörren med stora leenden och berättar att de kört hit från Gävle. Enbart för att äta pannkakor.
-       Ja, vi älskar ju pannkakor båda två och så hittade vi Pannkaksladan med nordens största buffé då var det bara att köra, berättar William och Emil.
Så det gjorde de. Resan startade klockan 3 på morgonen och åtta timmar senare var de framme hos oss. Och åt gjorde de.
Lite press kände vi ju… skulle de gilla våra pannkakor. Med tanke på den långa resan fanns ju en viss oro. Tänk om de blev besvikna.
Som tur var blev de inte det.
Gav oss ett betyg på Facebook som värmde in i själen:
 
 
”Helt klart dom bästa pannkakorna i norra Europa ! Åkte en enkel 60 mil impulsresa för dom här pannkakorna och kommer göra det igen ! ”
 
Sådana dagar är det härligt att vara pannkakschef.
 
 
Läs hela inlägget »
Nu öppnar vi snart! Känner premiärnerverna dallra bara av att skriva detta.
Helgen 8-9 april slår vi upp portarna igen och det är alltid en speciell känsla. Pirrigt, förväntansfullt och nervöst. Kommer det överhuvudtaget komma några gäster? Kommer de i så fall att gilla våra nya pannkakor? Och kommer vi fixa allt så bra som vi vill fixa det? Alltid tusen saker som snurrar i huvudet inför en ny säsong.
 Vi har jobbat intensivt hela vintern ( läs Bengt som jobbat från gryning till sen kväll sju dagar i veckan och somnat i soffan så fort han kommit in helt slut).
Den mesta av tiden har gått till att bygga om köket som nu ska bli mer rationellt och smidigare för oss som jobbar i det.
Ut till er gäster syns inte så mycket utan det är på insidan, i hjärtat, som vi har förändrats. Vi har fler stekbord, vilket ger oss möjlighet att vara snabbare ut med pannkakorna och vi har fler ugnar vilket gör oss effektivare med till exempel fläskpannkakan, broccoli/ostpannkakan och kycklingen, men framför allt handlar det om en mer funktionell arbetsmiljö.
Det här nya köket ger oss också möjligheter att ha mer öppet så i år planerar vi att ha öppet under höstlovet och drömmer om ett julbord med pannkakstema. Hur roligt hade inte det varit?
Vi försöker alltid förbättra och utveckla inför varje säsong.  Oavsett om man driver en Pannkakslada eller inte, innebär livet på en gård alltid att det finns projekt som pågår. Speciellt om man har många djur som vi.
Vi har ju dessutom lyckan att bo på en gammal gård med anor från 1700-talet, fantastiskt spännande, men det ställer också extra krav på oss. Det finns ALLTID något som måste fixas, med det vill jag ha sagt att det aldrig kommer att vara perfekt här. Aldrig. Det finns alltid saker som kan bli bättre.
 Det är sällan vi har tid att sitta ned och rulla tummarna, men vi klagar inte. Vi älskar den här gården, alla våra djur och så ni gäster som förgyller våra dagar.
Snart är det dags och det ska bli så kul. Välkomna!
 
Läs hela inlägget »
Man vet att man har hundvalp i huset när diverse föremål dyker upp på de mest märkliga platser. Ja, i ärlighetens namn dyker ju det mesta upp under vardagsrumsbordet. Nu senast hade vår bedårande men mycket busiga valp Zelda, själv öppnat linneskåpet. Plötsligen har vi både lakan, påslakan och örngott under vardagsrumsbordet. Kanske inte det ställe jag hade valt att lägga ren tvätt.
Nu är ju det inte det enda som hamnar där, skor ligger ju allt som oftast där. Tydligen så är våra gästers skor mer intressanta än våra egna, vilket då och då leder till en del mindre positiva reaktioner.
Inte alla gäster som gillar att behöva leta efter sina skor innan de går hem. Märkligt.
 Julgran fick vi förstås skippa i år. Provade att lägga fram några julklappar under en liten platsgran på en bänk. Då inleddes ett samarbete där Ziva vår betydligt större dalmatiner, lyfter ned julklapparna till Zelda. Kan väl säga så här att jag inte fick så många hela julklappar i år.
Hundfilten/mattan som vi har i köket för de ska ha någon bekväm plats att ligga på där, befinner sig allt som oftast under vardagsrumsbordet. Strumpor, koppel, morötter, kuddar, toapapper och omslagspapper. Allt i nåbar höjd hamnar förr eller senare under bordet. Nu börjar även Zelda nå upp till köksbordet. Den lilla nosen sticker allt som oftast upp vid bordskanten för att eventuellt hitta något skojigt.
Hon är bara drygt tre månader, men full i energi och bus. Alltid smittande glad, alltid så mycket livsglädje och så mycket kärlek.
Vad är väl ett par smutsiga lakan eller ett par trasiga skor?
Läs hela inlägget »
Vi har lyckan att bo i paradiset – men nu planerar kommunen att trasa sönder det.
Detta samtidigt som man också krossar en stor turistattraktion.
Att dra nya väg 111 rätt igenom Pannkaksladan känns väldigt, väldigt ogenomtänkt i en kommun där man säger sig vilja satsa på turism och näringsliv.
 
 
Vi bor mitt i en idyll. En bevarad natur där vi trots närheten till centrum möter såväl rådjur som rävar och då och då en och annan grävling.
Det är en oas. Inte bara för oss och vår familj utan också för de tusentals turister som letar sig hit varje år.
Här bland de gamla ekarna, almarna och björkarna trivs djurlivet – och vi. Här lär finnas en rad sällsynta fåglar och även speciella oersättliga växter.
Vår gård med anor från 1700-talet är också en viktig bit historia att bevara.
 
Och jag vill ju tro att Pannkaksladan som turistattraktion borde vara värt att bevara.
  Så klart inte våra gäster kommer hit enbart för våra goda pannkakor. De vill uppleva en stund på landet, titta på våra djur, njuta av fågelsången och atmosfären.
Det är spännande att träffa höns på nära håll eller att få lov att se ett alpackaföl busa runt eller kanske klappa en åsna.
Tusentals barnfamiljer väljer därför att åka hit med sina barn. Skulle de göra det om det gick en hårt trafikerad motorväg rakt igenom denna lantliga idyll?
Svaret på den frågan är ett rungande och tvärsäkert nej.
Det går att göra en annan dragning utan att det blir vare sig dyrare eller ställer till det för något annat företag.
Vi är inte negativa till vägen som sådan, men vi är mycket negativa till att få den rakt igenom vår gård – vårt och väldigt många andras paradis.
Här kan du läsa mer om kommunens planer och också göra din röst hörd. https://www.hoganas.se/Invanare/Nyhetsarkiv/Utstallning-av-oversiktsplanen/
 
Läs hela inlägget »
De senaste veckorna har vi lagt mycket tid på get-terapi.
Doris är ju som bekant livrädd för våra nya värmländska lamm Alice och Flisan. I hennes ögon ett par rejäla mördarfår. Får som man definitivt ska hålla sig så långt borta som möjligt ifrån.
Det ställer ju till det något då min plan var att Alice och Flisan skulle gå med de andra fåren i hagen. Samma hage som våra getter Doris, Mika och Mimmi också bor i.
En stor fin hage med gott om plats för alla.
Dock inte mördarfår.
Doris drabbades av panik direkt hon såg dem och jagade upp Mimmi så till den milda grad att de hysteriska rev hela staketet och bräkande sprang till husse en kilometer bort.
Sedan dess har vi haft dem separerade. Varje dag har vi dock gått en promenad, Doris och Mimmi och jag och hälsat på de andra. Vår getterapistund.
Mimmi har mest intresserat iakttagit de läskiga lammen. Trygg tillsammans med mig. Nyfiken. Doris däremot har stått tryckt intill mina ben, med raggen rest och skakande i hela kroppen. Om lammen närmat sig har hon backat och gömt sig bakom mig.
Så har vi hållit på länge nu.
Så idag bestämde jag mig för att nu var det dags. Det fick bära eller brista.
Tog med mig Mimmi och Doris till fårhagen men till deras stora förvåning gick jag in – in till mördarfåren.!!
Mimmi följde efter och jag tror att det mest var överraskningen och ren chock som gjorde att även Doris följde med in.
Jag gick in och satte mig vid getternas klätterställning. Doris hade jag förstås i hasorna. De värmländska mördarlammen Alice och Flisan som är väldigt sociala ville ju umgås och prata med mig. Doris trodde inte det var sant. Först satte hon i knäet på mig och skakade, sedan när lammen kom närmare hoppade hon och gömde sig bakom mig – och där blev hon stående storögt stirrande. Avvaktande och klart skeptisk och kollade misstroget på mig som kliade dem under hakan!!
Det som nog fick henne att tänka om var när bästisen Mika kom fram till lammen och med en huvudviftning fick de farliga bestarna att flytta på sig
Samma Mika som Doris kan klå upp med båda hornen bakbundna om det skulle behövas.
Någonstans där vände det och jag började känna att vår terapi var på väg att lyckas.
Och en dryg timme senare kunde jag lämna hagen med hela gänget tillsammans igen! Härligt!
 
 
Läs hela inlägget »
Min man Bengt är väldigt tålmodig och otroligt snäll.
När vi träffades för snart 30 år sedan var han allergisk mot varenda pälsdjur som fanns. Men han fick ju välja, ville han ha mig så följde det ju med ett antal katter, hundar, hästar på köpet. Han var klok och valde mig och mina fyrbenta, något håriga följeslagare. Visst gick det åt lite astmamedicin och visst var det en del snörvlande och ögonkli genom åren, men idag umgås han utan problem med såväl hästar, alpackor och åsnor. Dock ibland kanske liiite tidigare om morgonen och liiite mer än vad han hade tänkt sig.
 Alla som lever ett liv med djur, vet att livet är extra oförutsägbart, färgrikt och spännande.
(Oförutsägbart får jag nog maken att hålla med om, men färgrikt och spännande tror jag går bort i hans värld. Gissar mer på att han skulle muttra ord som ”tidsödande och dyrt”, men jag väljer att inte höra detta. )
Problemen denna dag började när jag kom ned i hagen till vår vackra quarterhingst Diesel. Istället för att som vanligt komma rusande mot mig, stod han kvar långt borta i hagen. Jag anade oråd och när jag kom närmre såg jag att han stod på tre ben. Han hade på något märkligt vis lyckats ha sönder sin sko, få den att vrida sig en massa grader åt helt fel håll och på så vis göra det omöjligt för honom att gå utan att det gjorde väldigt, väldigt ont.
Klockan var 05.30 och konstigt nog svarade inte min hovslagare. Inte heller mina hovslagarkunniga vänner. Så det fick bli Bengt helt enkelt.
Han hade i allafall hunnit ur sängen. Men någon hovslagare är han inte, men Bengt är inte den som är den. För att citera en beundrande dottern som 3-åring.  ”Pappa han kan allt. Tapetsera, vissla och bajsa på en och samma gång”.  
Denna gång räckte det  dock med lite snickarkunskaper.  
Tålmodig man och tålmodig häst. En timme senare var skon loss. Bengt ganska mör och blodig om händerna. Diesel oskadd men lite ömfotad. Maken frågar snällt om det är ok om han äter frukost nu.
Det var det ju.
Men när jag kommer till hönsen har nästa problem uppstått. Jag tror i alla fall att maken hunnit bre sin första smörgås innan jag kallade igen.
Den här gången var det en kyckling som lyckats hitta ett hål och ta sig förbi nätet och under hönshuset. Jag såg framför mig hur vi skulle behöva ha lyftkran för att rädda den lille dunbollen, men jag borde ju känna Bengt bättre än så. Han använder ett av sina många verktyg bryter upp nätet och räddar den nödställde. Sedan lagar han nätet och förstärker det så inte minsta lilla dvärgkyckling kan ta sig igenom.
Sedan går han in för att fortsätta äta upp sin frukost.
 Den är inte kvar.
Förmodligen uppäten av ett stycke hungrig dalmatiner.
Sa jag att min man är min hjälte!
 
 
 
 
 
 
 
Läs hela inlägget »

Det finns säkerligen flera av er som vet att på Pannkaksladan är vi väldigt hockeyintresserade och laget i vårt hjärta är BIK Karlskoga! ( Jodå personalen måste konvertera om de mot förmodan skulle hålla på något annat lag i ett inledande skede.)
Det finns så många anledningar att älska BIK, det är ett ”krigarlag” som oftast slår underifrån. De har minsta möjliga budget, men lyckas år efter år tar fram nya talanger, nya duktiga spelare och som ofta är med och slåss i toppen av hockeyallsvenskan. I år ligger de sist.
Så klart det gör lite ont, men nästa halva laget försvann, värvade till SHL och andra storlag som kan erbjuda högre lön och bättre förmåner. Och det kommer att ordna sig, för det gör det. Krigarhjärtana är på plats, nu ska det bara styras upp lite.
Och vad har nu detta med Pannkaksladan att göra – egentligen ingenting. Men igår var vi i Malmö och såg BIK spela mot Pantern. På plats fanns en annan stor BIK-fan, Josefine Eriksson. Hon hade via organisationen ”Min stora dag” fått möjligheten att göra sin dag extra speciell. Hon fick nämligen lov att tillbringa hela dagen med BIK i ishallen. Hon fick vara med på förmiddagsträningen, hänga en stund i omklädningsrummet och prata med laget och inte minst se matchen på plats.
Vi hade förmånen att få prata med Josefine ( och bjöd förstås henne och hennes familj till Pannkaksladan. Lovade henne till och med att gå före alla i kön om hon hade sin blåvita halsduk, så nu vet ni vad som gäller här).
Men en gladare och lyckligare tjej var svårt att hitta. Och när killarna efter spelad match vinkar upp till Josefine är det svårt att se ett mer smittande leende.
Och det är en av anledningara till att BIK är laget i vårt hjärta och även om de råkar ( högst temporärt) vara sist i tabellen har de definitivt den högsta placeringen i mitt hjärtas tabell. Så det så - och jag tror Josefine håller med mig.

Läs hela inlägget »

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Tack för en helt, helt fantastisk säsong!
Vi har fått uppleva så otroligt mycket i år. Varje år med Pannkaksladan har varit speciella, men 2017 blir verkligen ett år att minnas på så många vis. Publikrekord, frieri, besök från en 100-åring charmerande dam, babylycka i många former och många, långväga gäster.
 
Rogers frieri till sin Susanne i våras fick många att få en liten tår i ögat både bland oss i personalen och bland gästerna. Kärlek och romantik bland pannkakorna.
Några andra som gjorde oss riktigt glada i år var William och Emil som plötsligt stod här som den dagens första gäster. De hade blivit sugna på pannkakor under kvällen, satte sig i bilen och åkte hit. Hade kanske inte varit så anmärkningsvärt i sig om de inte var den lilla detaljen att killarna bor i Gävle…Vi har också haft gäster från Nya Zeeland (de var här för andra gången). Vi har haft besökare här från Tyskland, Danmark Frankrike, Holland, Sydamerika, Wales, Israel, Japan – men de flesta av våra gäster kommer faktiskt från Halmstad! Lite lustigt men sant. Halmstadsborna gillar Pannkaksladan.
 
Under året föddes också vårt lilla åsneföl Dennis som blivit en riktig publikattraktion tillsammans med vårt vackra alpackeföl Lily. De har gett både oss i personalen och gästerna många glada stunder.
En annan rolig överraskning var när hundarna Truls och Ranja kom hit med sina hundkompisar för att fira sin födelsedag. Plötsligt hade vi 15 hundmenyer att servera. Personalen sprang runt som yra hönor och letade hundskålar. Sällan vi har så många hundmenyer på en och samma gång. Kul!
Ett annat kärt besök var stiliga Irma Lindell, 100 år ung, som kom hit med sina vänner. Kontrasterna blir så stora bland våra gäster, hit kommer verkligen alla åldrar och alla sorter av människor ( och djur) det är så roligt.
I år drabbades vi också av ett åsknedslag som slog ut en massa av våra apparater, bland annat kortmaskinen. Vi fick testa vårt nya kök till max en dag i slutet av juli när vi hade nästan 900 ätande under några timmar. Puh. Det var svettigt.
Och mitt i allt detta har vi haft vår fantastiska personal som fått hantera både det ena och det andra. En stor eloge till dem.
Och tack till alla er som besökt oss under året. Det har varit roligt att ha haft er här. Välkomna 2018!

Läs hela inlägget »
Han är charmig och kaxig. Söt som socker men med ett temperament som en grinig grävling.
Dennis må vara bara en dryg vecka gammal men har redan förstått att han är jordens mittpunkt. Definitivt Pannkaksladans mittpunkt.
Dennis föddes en regnig och kall natt.
Han fick en tuff start. Förlossningen gick så fort så hans mamma Dior som fick föl för första gången förstod ingenting.
Vad var det där för en liten miniåsna som ville vara med henne och ställde krav på att äta. Hon blev stressad och arg. Dennis fick passa sig, han fick både bett och sparkar från sin oförstående mamma.
Han fick definitivt inte äta.
 Nu inleddes några tuffa dygn för oss alla. Vi fick hålla i Dior så att Dennis skulle få äta. Hon hade inte tålamod så länge, så vi fick mata ofta. Var 30 minut, men hon lät oss för det mesta hålla henne och lät honom då äta. Han lärde sig fort att när vi kom blev det mat.
Diverse åsne-kunniga rådfrågades, men det visade sig att min duktiga, erfarna veterinär satt inne med svaret. Tydligen är det här inte så ovanligt hos förstagångsmammor, så det finns en behandlingsplan för hästar, inkluderande diverse mediciner.
Veterinären som är klok och rutinerad tog det lugnt och gav en liten första dos för att se hur responsen blev. Den uteblev. Så höll vi på i några dagar/nätter. Catta fick vaka under dagarna och jag vakade under nätterna. Trötta blev vi, men Dennis åt och växte och hans lilla gnägg varje gång vi kom värmde och gjorde det enklare att fortsätta även om jag får erkänna att jag var väldigt väldigt trött.
Följden av det här blev att Dennis ju snabbt blev en väldigt social, självständig och vänskaplig kille. Fjärde dygnet började det hända saker och Dior började också se vad fin lille Dennis är. Föreställ er lyckan hos oss alla när Dior lät Dennis dia själv för första gången.
Och Dennis lycka när mamma plötsligt lade upp sitt huvud på hans rygg för att mysa eller när hon försiktigt puffade honom intill sig för att han skulle äta.
Det var magi.
Och Dennis, ja Dennis han insåg ju ännu mer hur speciell han är. Jordens mittpunkt. Definitivt.
Läs hela inlägget »
 
Det är tur vi inte har så många grannar.
Tror vi hade skrämt slag på ganska många häromnatten när vi var ute och traskade, maken och jag.
Vaknade vid halv två-tiden av att hundarna skällde alldeles förskräckligt. Vis av skadan ignorerar jag aldrig deras skällande utan drar på mig morgonrocken och ett par tofflor och går ut. Hör oväsen från stallet.
Upptäcker att våra kära små ponnier inte alls hade någon lust att sova ute den här natten trots den härliga sommarvärmen. Istället var de inne i stallet och härjade. Det var kast med liten hink och testätning av höet som stod på schemat.
När jag kom älgande i min otroligt ursnygga morgonrock slutade de omedelbart med allt bus och gick snällt in i boxarna som om det varit planen från början.
Problemet var dock att det bara var ena halvan av vår hästarsenal som var inne. Frågan var ju vad den andra halvan gjorde.
Insåg att jag var tvungen att gå ned i hagarna och kolla. Insåg det var mörkt och att jag nog är mörkrädd.
Går in och väcker maken som nog inte riktigt förstår vad som händer. Han drar på sig en t-shirt och ett par sandaler och vacklar halvsovande med mig ut i natten.
Så där går vi, hans nakna ben var nog lika vita som min morgonrock, lite spökligt vita med andra ord. Maken med nöd och näppe vaken och jag väldigt vaken, ivrigt spanande efter såväl hästar som eventuella spöken.
Hittade tack och lov enbart hästarna.
Och som tur var inga andra grannar på nattpromenad.
Läs hela inlägget »
Det är ju omöjligt att inte bli glad när dagens två första gäster kommer infarande genom dörren med stora leenden och berättar att de kört hit från Gävle. Enbart för att äta pannkakor.
-       Ja, vi älskar ju pannkakor båda två och så hittade vi Pannkaksladan med nordens största buffé då var det bara att köra, berättar William och Emil.
Så det gjorde de. Resan startade klockan 3 på morgonen och åtta timmar senare var de framme hos oss. Och åt gjorde de.
Lite press kände vi ju… skulle de gilla våra pannkakor. Med tanke på den långa resan fanns ju en viss oro. Tänk om de blev besvikna.
Som tur var blev de inte det.
Gav oss ett betyg på Facebook som värmde in i själen:
 
 
”Helt klart dom bästa pannkakorna i norra Europa ! Åkte en enkel 60 mil impulsresa för dom här pannkakorna och kommer göra det igen ! ”
 
Sådana dagar är det härligt att vara pannkakschef.
 
 
Läs hela inlägget »
Nu öppnar vi snart! Känner premiärnerverna dallra bara av att skriva detta.
Helgen 8-9 april slår vi upp portarna igen och det är alltid en speciell känsla. Pirrigt, förväntansfullt och nervöst. Kommer det överhuvudtaget komma några gäster? Kommer de i så fall att gilla våra nya pannkakor? Och kommer vi fixa allt så bra som vi vill fixa det? Alltid tusen saker som snurrar i huvudet inför en ny säsong.
 Vi har jobbat intensivt hela vintern ( läs Bengt som jobbat från gryning till sen kväll sju dagar i veckan och somnat i soffan så fort han kommit in helt slut).
Den mesta av tiden har gått till att bygga om köket som nu ska bli mer rationellt och smidigare för oss som jobbar i det.
Ut till er gäster syns inte så mycket utan det är på insidan, i hjärtat, som vi har förändrats. Vi har fler stekbord, vilket ger oss möjlighet att vara snabbare ut med pannkakorna och vi har fler ugnar vilket gör oss effektivare med till exempel fläskpannkakan, broccoli/ostpannkakan och kycklingen, men framför allt handlar det om en mer funktionell arbetsmiljö.
Det här nya köket ger oss också möjligheter att ha mer öppet så i år planerar vi att ha öppet under höstlovet och drömmer om ett julbord med pannkakstema. Hur roligt hade inte det varit?
Vi försöker alltid förbättra och utveckla inför varje säsong.  Oavsett om man driver en Pannkakslada eller inte, innebär livet på en gård alltid att det finns projekt som pågår. Speciellt om man har många djur som vi.
Vi har ju dessutom lyckan att bo på en gammal gård med anor från 1700-talet, fantastiskt spännande, men det ställer också extra krav på oss. Det finns ALLTID något som måste fixas, med det vill jag ha sagt att det aldrig kommer att vara perfekt här. Aldrig. Det finns alltid saker som kan bli bättre.
 Det är sällan vi har tid att sitta ned och rulla tummarna, men vi klagar inte. Vi älskar den här gården, alla våra djur och så ni gäster som förgyller våra dagar.
Snart är det dags och det ska bli så kul. Välkomna!
 
Läs hela inlägget »
Man vet att man har hundvalp i huset när diverse föremål dyker upp på de mest märkliga platser. Ja, i ärlighetens namn dyker ju det mesta upp under vardagsrumsbordet. Nu senast hade vår bedårande men mycket busiga valp Zelda, själv öppnat linneskåpet. Plötsligen har vi både lakan, påslakan och örngott under vardagsrumsbordet. Kanske inte det ställe jag hade valt att lägga ren tvätt.
Nu är ju det inte det enda som hamnar där, skor ligger ju allt som oftast där. Tydligen så är våra gästers skor mer intressanta än våra egna, vilket då och då leder till en del mindre positiva reaktioner.
Inte alla gäster som gillar att behöva leta efter sina skor innan de går hem. Märkligt.
 Julgran fick vi förstås skippa i år. Provade att lägga fram några julklappar under en liten platsgran på en bänk. Då inleddes ett samarbete där Ziva vår betydligt större dalmatiner, lyfter ned julklapparna till Zelda. Kan väl säga så här att jag inte fick så många hela julklappar i år.
Hundfilten/mattan som vi har i köket för de ska ha någon bekväm plats att ligga på där, befinner sig allt som oftast under vardagsrumsbordet. Strumpor, koppel, morötter, kuddar, toapapper och omslagspapper. Allt i nåbar höjd hamnar förr eller senare under bordet. Nu börjar även Zelda nå upp till köksbordet. Den lilla nosen sticker allt som oftast upp vid bordskanten för att eventuellt hitta något skojigt.
Hon är bara drygt tre månader, men full i energi och bus. Alltid smittande glad, alltid så mycket livsglädje och så mycket kärlek.
Vad är väl ett par smutsiga lakan eller ett par trasiga skor?
Läs hela inlägget »
Vi har lyckan att bo i paradiset – men nu planerar kommunen att trasa sönder det.
Detta samtidigt som man också krossar en stor turistattraktion.
Att dra nya väg 111 rätt igenom Pannkaksladan känns väldigt, väldigt ogenomtänkt i en kommun där man säger sig vilja satsa på turism och näringsliv.
 
 
Vi bor mitt i en idyll. En bevarad natur där vi trots närheten till centrum möter såväl rådjur som rävar och då och då en och annan grävling.
Det är en oas. Inte bara för oss och vår familj utan också för de tusentals turister som letar sig hit varje år.
Här bland de gamla ekarna, almarna och björkarna trivs djurlivet – och vi. Här lär finnas en rad sällsynta fåglar och även speciella oersättliga växter.
Vår gård med anor från 1700-talet är också en viktig bit historia att bevara.
 
Och jag vill ju tro att Pannkaksladan som turistattraktion borde vara värt att bevara.
  Så klart inte våra gäster kommer hit enbart för våra goda pannkakor. De vill uppleva en stund på landet, titta på våra djur, njuta av fågelsången och atmosfären.
Det är spännande att träffa höns på nära håll eller att få lov att se ett alpackaföl busa runt eller kanske klappa en åsna.
Tusentals barnfamiljer väljer därför att åka hit med sina barn. Skulle de göra det om det gick en hårt trafikerad motorväg rakt igenom denna lantliga idyll?
Svaret på den frågan är ett rungande och tvärsäkert nej.
Det går att göra en annan dragning utan att det blir vare sig dyrare eller ställer till det för något annat företag.
Vi är inte negativa till vägen som sådan, men vi är mycket negativa till att få den rakt igenom vår gård – vårt och väldigt många andras paradis.
Här kan du läsa mer om kommunens planer och också göra din röst hörd. https://www.hoganas.se/Invanare/Nyhetsarkiv/Utstallning-av-oversiktsplanen/
 
Läs hela inlägget »
De senaste veckorna har vi lagt mycket tid på get-terapi.
Doris är ju som bekant livrädd för våra nya värmländska lamm Alice och Flisan. I hennes ögon ett par rejäla mördarfår. Får som man definitivt ska hålla sig så långt borta som möjligt ifrån.
Det ställer ju till det något då min plan var att Alice och Flisan skulle gå med de andra fåren i hagen. Samma hage som våra getter Doris, Mika och Mimmi också bor i.
En stor fin hage med gott om plats för alla.
Dock inte mördarfår.
Doris drabbades av panik direkt hon såg dem och jagade upp Mimmi så till den milda grad att de hysteriska rev hela staketet och bräkande sprang till husse en kilometer bort.
Sedan dess har vi haft dem separerade. Varje dag har vi dock gått en promenad, Doris och Mimmi och jag och hälsat på de andra. Vår getterapistund.
Mimmi har mest intresserat iakttagit de läskiga lammen. Trygg tillsammans med mig. Nyfiken. Doris däremot har stått tryckt intill mina ben, med raggen rest och skakande i hela kroppen. Om lammen närmat sig har hon backat och gömt sig bakom mig.
Så har vi hållit på länge nu.
Så idag bestämde jag mig för att nu var det dags. Det fick bära eller brista.
Tog med mig Mimmi och Doris till fårhagen men till deras stora förvåning gick jag in – in till mördarfåren.!!
Mimmi följde efter och jag tror att det mest var överraskningen och ren chock som gjorde att även Doris följde med in.
Jag gick in och satte mig vid getternas klätterställning. Doris hade jag förstås i hasorna. De värmländska mördarlammen Alice och Flisan som är väldigt sociala ville ju umgås och prata med mig. Doris trodde inte det var sant. Först satte hon i knäet på mig och skakade, sedan när lammen kom närmare hoppade hon och gömde sig bakom mig – och där blev hon stående storögt stirrande. Avvaktande och klart skeptisk och kollade misstroget på mig som kliade dem under hakan!!
Det som nog fick henne att tänka om var när bästisen Mika kom fram till lammen och med en huvudviftning fick de farliga bestarna att flytta på sig
Samma Mika som Doris kan klå upp med båda hornen bakbundna om det skulle behövas.
Någonstans där vände det och jag började känna att vår terapi var på väg att lyckas.
Och en dryg timme senare kunde jag lämna hagen med hela gänget tillsammans igen! Härligt!
 
 
Läs hela inlägget »
Min man Bengt är väldigt tålmodig och otroligt snäll.
När vi träffades för snart 30 år sedan var han allergisk mot varenda pälsdjur som fanns. Men han fick ju välja, ville han ha mig så följde det ju med ett antal katter, hundar, hästar på köpet. Han var klok och valde mig och mina fyrbenta, något håriga följeslagare. Visst gick det åt lite astmamedicin och visst var det en del snörvlande och ögonkli genom åren, men idag umgås han utan problem med såväl hästar, alpackor och åsnor. Dock ibland kanske liiite tidigare om morgonen och liiite mer än vad han hade tänkt sig.
 Alla som lever ett liv med djur, vet att livet är extra oförutsägbart, färgrikt och spännande.
(Oförutsägbart får jag nog maken att hålla med om, men färgrikt och spännande tror jag går bort i hans värld. Gissar mer på att han skulle muttra ord som ”tidsödande och dyrt”, men jag väljer att inte höra detta. )
Problemen denna dag började när jag kom ned i hagen till vår vackra quarterhingst Diesel. Istället för att som vanligt komma rusande mot mig, stod han kvar långt borta i hagen. Jag anade oråd och när jag kom närmre såg jag att han stod på tre ben. Han hade på något märkligt vis lyckats ha sönder sin sko, få den att vrida sig en massa grader åt helt fel håll och på så vis göra det omöjligt för honom att gå utan att det gjorde väldigt, väldigt ont.
Klockan var 05.30 och konstigt nog svarade inte min hovslagare. Inte heller mina hovslagarkunniga vänner. Så det fick bli Bengt helt enkelt.
Han hade i allafall hunnit ur sängen. Men någon hovslagare är han inte, men Bengt är inte den som är den. För att citera en beundrande dottern som 3-åring.  ”Pappa han kan allt. Tapetsera, vissla och bajsa på en och samma gång”.  
Denna gång räckte det  dock med lite snickarkunskaper.  
Tålmodig man och tålmodig häst. En timme senare var skon loss. Bengt ganska mör och blodig om händerna. Diesel oskadd men lite ömfotad. Maken frågar snällt om det är ok om han äter frukost nu.
Det var det ju.
Men när jag kommer till hönsen har nästa problem uppstått. Jag tror i alla fall att maken hunnit bre sin första smörgås innan jag kallade igen.
Den här gången var det en kyckling som lyckats hitta ett hål och ta sig förbi nätet och under hönshuset. Jag såg framför mig hur vi skulle behöva ha lyftkran för att rädda den lille dunbollen, men jag borde ju känna Bengt bättre än så. Han använder ett av sina många verktyg bryter upp nätet och räddar den nödställde. Sedan lagar han nätet och förstärker det så inte minsta lilla dvärgkyckling kan ta sig igenom.
Sedan går han in för att fortsätta äta upp sin frukost.
 Den är inte kvar.
Förmodligen uppäten av ett stycke hungrig dalmatiner.
Sa jag att min man är min hjälte!
 
 
 
 
 
 
 
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Laila....Lex Laila » Frierier, långväga gäster och pannkakor!:  ”Självklart kommer många från Halmstad..vi släpar med alla vi kan och snackar vit..”

  • Beundrare » Min hjälteman:  ”Finns inte så många som ställer upp som denne man. Håll hårt om honom”

  • Ulrika » Snart öppnar vi!!:  ”HejDenise! Vi har öppet alla veckans dagar och det är faktiskt så enkelt att vi ..”

  • Denise » Snart öppnar vi!!:  ”Hej! Har ni öppet på vardagar under juli månad och i så fall behöver man då boka..”

  • Monica L Tommelstad » Min hjälteman:  ”En sann hjälte :-) eller bara en man som älskar sin fru väldigt mkt <3”

Arkiv

Länkar

Etiketter