Min hjälteman

Min man Bengt är väldigt tålmodig och otroligt snäll.
När vi träffades för snart 30 år sedan var han allergisk mot varenda pälsdjur som fanns. Men han fick ju välja, ville han ha mig så följde det ju med ett antal katter, hundar, hästar på köpet. Han var klok och valde mig och mina fyrbenta, något håriga följeslagare. Visst gick det åt lite astmamedicin och visst var det en del snörvlande och ögonkli genom åren, men idag umgås han utan problem med såväl hästar, alpackor och åsnor. Dock ibland kanske liiite tidigare om morgonen och liiite mer än vad han hade tänkt sig.
 Alla som lever ett liv med djur, vet att livet är extra oförutsägbart, färgrikt och spännande.
(Oförutsägbart får jag nog maken att hålla med om, men färgrikt och spännande tror jag går bort i hans värld. Gissar mer på att han skulle muttra ord som ”tidsödande och dyrt”, men jag väljer att inte höra detta. )
Problemen denna dag började när jag kom ned i hagen till vår vackra quarterhingst Diesel. Istället för att som vanligt komma rusande mot mig, stod han kvar långt borta i hagen. Jag anade oråd och när jag kom närmre såg jag att han stod på tre ben. Han hade på något märkligt vis lyckats ha sönder sin sko, få den att vrida sig en massa grader åt helt fel håll och på så vis göra det omöjligt för honom att gå utan att det gjorde väldigt, väldigt ont.
Klockan var 05.30 och konstigt nog svarade inte min hovslagare. Inte heller mina hovslagarkunniga vänner. Så det fick bli Bengt helt enkelt.
Han hade i allafall hunnit ur sängen. Men någon hovslagare är han inte, men Bengt är inte den som är den. För att citera en beundrande dottern som 3-åring.  ”Pappa han kan allt. Tapetsera, vissla och bajsa på en och samma gång”.  
Denna gång räckte det  dock med lite snickarkunskaper.  
Tålmodig man och tålmodig häst. En timme senare var skon loss. Bengt ganska mör och blodig om händerna. Diesel oskadd men lite ömfotad. Maken frågar snällt om det är ok om han äter frukost nu.
Det var det ju.
Men när jag kommer till hönsen har nästa problem uppstått. Jag tror i alla fall att maken hunnit bre sin första smörgås innan jag kallade igen.
Den här gången var det en kyckling som lyckats hitta ett hål och ta sig förbi nätet och under hönshuset. Jag såg framför mig hur vi skulle behöva ha lyftkran för att rädda den lille dunbollen, men jag borde ju känna Bengt bättre än så. Han använder ett av sina många verktyg bryter upp nätet och räddar den nödställde. Sedan lagar han nätet och förstärker det så inte minsta lilla dvärgkyckling kan ta sig igenom.
Sedan går han in för att fortsätta äta upp sin frukost.
 Den är inte kvar.
Förmodligen uppäten av ett stycke hungrig dalmatiner.
Sa jag att min man är min hjälte!
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Laila....Lex Laila » Frierier, långväga gäster och pannkakor!:  ”Självklart kommer många från Halmstad..vi släpar med alla vi kan och snackar vit..”

  • Beundrare » Min hjälteman:  ”Finns inte så många som ställer upp som denne man. Håll hårt om honom”

  • Ulrika » Snart öppnar vi!!:  ”HejDenise! Vi har öppet alla veckans dagar och det är faktiskt så enkelt att vi ..”

  • Denise » Snart öppnar vi!!:  ”Hej! Har ni öppet på vardagar under juli månad och i så fall behöver man då boka..”

  • Monica L Tommelstad » Min hjälteman:  ”En sann hjälte :-) eller bara en man som älskar sin fru väldigt mkt <3”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln